Skitmålets kväll
På pappret en given trea men på isen en helt annan femma. Två ramträffar i samma PP säger en del om hur matchen såg ut. Mjölby ägde spelet men Gislaved stod för fullträffarna och MHC fick jobba i motvind mest hela tiden.
Trots en hel del PP så hade laget samma problem som mot Arboga, pucken ville bara inte in. Sanslöst, rent ut sagt. Gunnarsson stod för kvitteringen till 2-2 men strax därefter kan Gislaved återigen ta ledningen och om jag inte minns fel så var det en ytterst tveksam icing-situation som ledde fram till läget.
Vi fick vänta till 1.45 kvar av matchen då Marcus fick lämna buren och det var dags för den beryktade sista chansen. En chans man faktiskt tog! När det mesta studsat fel under kvällen så lyckades MHC med forceringen och Leroy fick stå som målskytten som tog laget till förlängning och det är här rubriken spelar in. Det var mycket snack om skitmål från ståplats håll. Hela kvällen. Kunde inte vi få in ett, för en gångs skull, sas det.. och banne mig, dra mig baklänges. Tror ni inte ÅRETS skitmål då serveras framför våra ögon. En puck som skjuts tämligen högt upp i plexit bakom Gislaveds keeper, studsar sedan ner och tar på målvaktens rygg, eller dyl, och ramlar sedan in. Fantastiskt roligt hockey kan vara ibland.
Det ska tilläggas att det i övrigt inte bjöds på något skönspel under största delen av matchen och publiksiffran var nog den lägsta under hela säsongen. Det är här jag tar mig friheten att ursäkta laget och frågar oss själva om vi var värda något tack efter slutsignal eg?! Vi var inte många på stå och ett par halvkrassliga röster på det, vilket gjorde att samtidigt som skithockeyn dominerade och luften gick ur efter alla missar, så höll vi en lam låg nivå. Inte låg under gränsen men vi vet att vi kan bättre och måste kunna bättre, även i underläge. I en liten grupp är det svårt att få till en stor röst. Men vi rannsakar oss själva och försöker bättra oss vi med.
